Kapitel 73
Utseendemässigt är Michael ganska lik sin mamma, hon som var hans första stora kärlek. När han var liten var de oskiljaktiga. Sedan försvann hon utan ett ord till förklaring. Han blev ledsen och förvirrad. Mest för att ingen berättade för honom varför.
– Sedan kunde hon bara rätt som det var dyka upp som från ingenstans och ställa till det, säger Michael och nämner som exempel en gång, när hon plötsligt bara stod i klassrummet bland alla kompisarna. Hon ville träffa honom, sa hon. Sedan försvann hon lika spårlöst igen utan att besvara en enda av hans frågor. Mormor, morfar och mostrarna teg som muren. Marie-Louise och Levi visste lika lite som han. Michael fick nöja sig med att plötsligt, när han var hos morföräldrarna, få se en film från hennes hem någonstans.
– Då hade alla varit där och hälsat på, säger han. Alla utom jag. Jag fick sitta där och se det på video. I bästa fall fick jag en present eller en påse kläder som hälsning från mamma.
Det säger sig självt att Michael har vuxit upp till en tämligen bitter ung man. Hans inre har egentligen aldrig slutat gråta. I den muskulösa kroppen bor fortfarande en övergiven liten sexåring. Vuxna vill gärna tro att barn glömmer. Det gör de inte. Det gör alldeles förbannat ont.
– Det hade varit mycket bättre om hon helt enkelt aldrig hade funnits, säger Michael.
Ja, han säger egentligen något mycket värre men det finns ingen anledning att återge det här.
Under åren i Chile och den första tiden i USA hade Mia ingen som helst kontakt med Michael. Det var tvärtyst, som Levi säger
– Micke var mycket ledsen för det. Han ville ju ha kontakt. Han längtade efter brev från Maggan och foton på sina syskon. Ett enda brev fick han. Det var allt. Födelsedagskort och sånt var alltid undertecknade "mamma, Luis, Sara och Dennis". Men det var mormor och morfar som hade skrivit.
– Jag fick alltid en slant till jul och födelsedagar med en hälsning från mamma, säger Michael. Men det var en klen tröst. Jag ville ju ha min mamma och mina syskon! Inga pengar i världen kunde ersätta dem. Särskilt inte som även de kom från mormor.
Levi säger att han och Marie-Louise alltid berättade allt de visste för Michael.
– Det har aldrig varit några bekymmer här hemma, försäkrar Michael. Men när jag ville veta mer och vände mig till mormor och morfar blev det tvärtyst. De kom bara med en massa konstiga förklaringar. Under många år trodde jag att mamma kanske var död. Vi hade ju som uppgift i skolan att söka efter folk. Jag kunde följa hela vår släkt fram till idag utom mamma. Det var som om hennes kapitel tog slut med sekretessen. Hon dog kan man säga.
Marie-Louise påpekar att det inte har blivit mycket bättre med åren.
– När Mia hade kommit ut med Mias hemlighet och skulle komma till Sverige för att lansera den ringde Micke till mormor och frågade vilken dag hon skulle komma. På söndag, sa mormor. En stund senare åkte han förbi hemma hos Maria när han var på väg till nattskiftet. Då stod redan deras hyrbil parkerad där. De hade varit där i flera timmar utan att kontakta honom. Hon hade ju kunnat träffa honom en stund innan han gick till jobbet, om hon bara hade velat.
– Då ringde jag Kerstin Weigl, säger Michael. Av henne fick jag veta att de landade redan dagen innan.
– Det måste ha skurit i hjärtat?
– Det är klart att det gjorde. Sedan ringde mamma mig på jobbet från hemligt nummer så att jag inte skulle veta var hon var. Hon kunde ju bara ha hört av sig, sagt att hon var här, att hon var trött och inte orkade träffas. Det hade jag köpt. Men jag köper inte att hon ljuger. Hon gör så konstiga saker.
Levi och Marie-Louise tror sig veta att Mias föräldrar hälsade på Mia i Chile.
– Fast filmen Micke fick se vid ett tillfälle var tagen här i Sverige. Då hade de varit och hälsat på allihop. Till och med Mias syskonbarn, Mickes kusiner berättade att de hade varit där. Det var bara Micke som aldrig fick följa med. Han var så besviken och kunde gråta i timmar. Sedan fick vi sopa ihop resterna av det hon hade ställt till med. Det är Mickes liv och historia det här.
Innan kontakten bröts och Mia flyttade till Chile 1994 kunde hon oväntat dyka upp då och då.
– Det blev ju väldigt känsloladdat för honom varje gång. Han visste aldrig vad han kunde vänta sig. Oftast blev han ledsen och besviken. Hon sa att hon var jagad av Osama. Det var ju omöjligt men vi sa ingenting.
Michael konstaterar att han har känt sig djupt sviken och ofta varit mycket ledsen. Marie-Louise och Levi har stöttat honom till hundra procent. Det blev räddningen.
– Jag har alltid kunnat vända mig till dem.
Michael är inte bara besviken på sin mamma. Han är om möjligt ännu mer besviken på hennes systrar och föräldrar som aldrig har velat ge honom en vettig förklaring.
– Du var ju bara ett barn, säger de. Men alla de andra då? Mina kusiner var ju inte äldre än jag. Och när jag var 15-16 år och inte visste om min mamma levde eller var död, då var jag ju inte ens ett barn längre. Då borde jag fått veta. Man funderar ju ganska mycket över livet i den åldern.
– Du var sju år när hon försvann. Hur ofta har du egentligen träffat henne?
– Vi har träffats lite hipp som happ. Det var bara under de första månaderna vi träffades var fjortonde dag. Oftast fick jag bara vara hos mormor. Och så var vi på några finlandskryssningar och i Paris.
– Hon berättade för mig att ni inte kunde lämna hytten.
– I så fall ljög hon, säger Michael. Vi rörde oss fritt över hela båten. Och ibland när hon kom hit bar hon den där fula hatten. Kommer ni ihåg?
Michael vänder sig till föräldrarna i en hopplös gest.
– Den måste ha varit så här stor, svart eller mörkblå. Och den gick hon omkring med mitt i Nyköping.
Michael sitter tyst en stund och fortsätter sedan.
– Hon kan trampa på allt bara det går hennes väg. Jag kände mig i alla fall väldigt trampad på när jag växte upp. Utåt visade jag inget men inombords var jag jävligt ledsen. I Gömda var jag inte ens nämnd. ”Till Mikael” står det i första upplagan. I andra upplagan hade de ändrat det till ”Till min familj”. Sånt känns.
– Det är ju märkligt att myndigheterna har kunnat gömma en hel familj i flera år om det inte fanns någon hotbild.
– Maggan svamlade till det och grät så bra för nämnden att de inte visste vad de skulle ta sig till, säger Levi. Så gick det till. Socialen här i Oxelösund sviktar ju faktiskt när man börjar prata om det. De motarbetade oss i fyra år. Sedan vände de och konstaterade att de hade slängt ut en jäkla massa pengar i onödan på Maggan. De är så glada över att hon har lämnat landet och att hon inte längre kostar samhället en massa pengar. Så länge familjen var kvar här fick kommunen stå för allt. Och hon har sannerligen varit dyr i drift.
– Michael skulle inte ha haft det bättre om han hade bott hos sin mamma, säger Osama som har suttit och lyssnat.
Michael håller med.
– Men hon är ju min mamma. Och de är mina syskon. Jag tycker verkligen om dem och saknar dem på många sätt. Jag hatar julafton när de har sitt och jag inte får vara med. Då känns det hårt. Då är det svårt.
Michael är vuxen nu. Han är utbildad elektriker men har i brist på elektrikerjobb de senaste åren synat plåt i driften på SSAB. Mot alla odds har han äntligen fått ett elektrikerjobb på verket och har fem år framför sig till A-behörighet. På fritiden mekar han bilar och kramar sin flickvän Therese.
Det var inte så konstigt, att det var just Lance som uppmanade Mia att ta kontakt med Michael. Mormonerna tror nämligen att familjer lever tillsammans för evigt. Det är inte möjligt att överge ett barn. Mormoner måste till och med hålla reda på sina döda släktingar och döpa sig för dem. Därav det stora intresset för tidigare generationer och släktforskning.
– Mamma ringde mig första gången någon gång i februari 2003. Jag hade just fyllt 20 år. Dessförinnan hade hon ringt pappa och fått mitt mobilnummer.
Michael låg under en bil och mekade när signalen kom. Han kunde inte svara just då så han tryckte bort samtalet. Efteråt såg han att samtalet kom från utlandet.
– En tid senare ringde hon igen. Jag stod på stadshusparkeringen i Nyköping och pratade med några vänner. "Hej det är mamma", sa hon. Vilken chock! Jag började gråta. Det gick inte att hålla tillbaka tårarna. Hon frågade om jag visste var hon bodde. Jag gissade på Peru. "Vi hörs snart igen", sa hon.
Michael berättar om känslorna som samtalet rörde upp.
– Jag blev både ledsen, förvånad och arg. Speciellt som jag inte stod så bra till heller. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Mina kompisar förstod ingenting. Jag har sällan berättat om min mamma för andra än dem som står mig nära. Vi skulle åka och äta pizza men jag hade plötsligt tappat matlusten.
Mia ringde igen efter bara någon dag. Hon kände sig uppenbarligen glad och uppsluppen efter den första kontakten.
– Men det tog ett tag innan jag kunde ringa till henne, säger Michael. Jag fick helt enkelt inte numret. Hon är ju sådan. Det ska ju vara så hemligt allting.
– Ändå kom hon väl hit till Oxelösund minst 20 gånger under den hemliga perioden, säger Levi. Hon påstår att hon inte kunde åka ut ur USA förrän hennes asyl var klar, men det gjorde hon ändå, som sagt. Hon hade dubbla pass.
– Hon hade två giltiga svenska pass i olika namn, säger Michael.
– Tullen sa ifrån till slut, säger Levi. Så fick hon ju inte göra. Nu har hon ett amerikanskt visumpass också. Men hon är inte amerikansk medborgare.
– Uppehållstillstånd fick hon för att hon gifte sig med Lance, säger Marie-Louise. Det är vi rätt säkra på.
– Men Luis då? Fick han asyl samtidigt som Mia och barnen?
– Nej, säger Michael. Han ingår inte i mammas, Sara och Dennis papper. Hon skrev ut honom ur familjen. Men han var inte dummare än att även han gifte sig också med en amerikan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar