söndag 5 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 50



Kapitel 50

Michael väntade förgäves på mamma Mia och småsyskonen på sin sjuårsdag. De hördes överhuvudtaget inte av. Marie-Louise och Levi försökte fylla tomrummet så gott de kunde. Halva natten innan födelsedagen byggde Levi med hjälp av en vän till familjen en radiostyrd bil, en så kallad Big Boss, till Michael.
– De svor och drack mycket kaffe, säger Marie-Louise som stod för marktjänsten.
– Men bilen blev klar och Micke blev väldigt glad. Vi hade barnkalas och såg till att alla ungar fick godis och ballonger med sig hem.
Michael grät ofta och frågade oavbrutet efter sin mamma och sina småsyskon. Marie-Louise och Levi tröstade honom så gott de kunde. De visste ju heller ingenting.
Situationen gjorde Michael till en tämligen förvirrad sjuåring. Han kunde inte för sitt liv förstå vart hans familj hade tagit vägen och varför han inte fick följa med.
– Så fort jag frågade mormor, morfar eller mostrarna sa de att de inte visste något.
Det var först när Levi en dag råkade stöta ihop med förste socialsekreterare Göran Råström på OK-macken som han efter en något upprörd ordväxling fick veta vad som hade hänt.
– Det var Göran Råström och hans kollega Eva Hedlund som jobbade med det här. Jag var arg som ett bi för att de höll Maggan om ryggen med lögner. Till sist fick jag veta att familjen hade flytt. Då kunde vi äntligen berätta sanningen för Micke. De hade rest sin väg av rädsla för Osama efter påkörningen. Det var anledningen. Ingenting annat. Det visste socialchefen också.

Marie-Louise fick sopa ihop sånt som Mia och Luis hade lämnat efter sig och som angick Michael.
– Jag hittade hans dopminnen bland en massa sopor som Maggan hade lämnat i en bil. Hans första kort på dagis lämnade hon också i ett blött kuvert. Sånt var typiskt för Maggan.

Strax efter midsommar ringde Marie-Louise och Levi till socialsekreterare Göran Råström och sa att de ville ha Michael på sin semester veckorna 27–31. Han svarade att det var en sak mellan dem och Mia. Henne kunde de emellertid inte nå så mormor blev förhandlingspart. Men hon ville på grund av vårdnadstvisten inte ens prata med Levi. Efter någon dag ringde hon ändå och sa att hon och morfar skulle ha Michael på sin semester vecka 28–29. Levi kontrade med att han och Marie-Louise redan hade bestämt veckorna 27–31 med socialen. Mormor kunde då meddela att veckorna 28–29 hade schemalagts av socialsekreterare Eva Hedlund. Levi tog kontakt med henne och frågade varför han skulle dela sin son med pojkens mormor. Om vi ska dela så ska det vara med Maggan, sa han. Strax därpå ringde Mia upp. Det var första livstecknet på ett halvår.
– Hon sa att Micke skulle få komma och träffa henne, Sara och Dennis i två veckor, säger Levi. Det var därför mormor ville ha honom veckorna 28–29. "Är det verkligen sant", frågade jag. "Ja, det är det", sa Maggan. "Då får du ha honom", sa jag. "Det är viktigt för Micke att han får träffa er."
Michael blev jätteglad när han fick höra att han skulle få åka till sin mamma och sina småsyskon på två veckors semester. Han berättade nyheten för alla han mötte. Natten mot måndagen den 9 juli, när han skulle åka, kunde han inte ens sova. Han ville bara ligga och prata. Hur det ska bli? När ska vi åka? Vart ska vi åka? Får jag vara ensam med mamma och syskonen? Och så vidare.
– Micke ville inte åka till dagis på måndagsmorgonen så vi lämnade honom direkt hos mormor. Han ville inte ens äta frukost. De skulle ju ändå fika i bilen, sa han. Han hade nästan inte ens tid att säga hej då. Han var så lycklig och hade med sig sin fina, radiostyrda bil. Innan dagen var slut skulle han äntligen få träffa sin mamma och sina småsyskon.
Så blev det dessvärre inte. Mia flyttade just då för fullt mellan Björsjö Skogshem, Kvinnojouren och Birgittagården i Falun. Men om det visste Marie-Louise och Levi förstås ingenting.
– Min mamma och min syster träffade Micke på stan den 20 juli. Då hade de ännu inte kommit iväg. Maggan hade inte fått tag i någon stuga. De skulle åka så fort hon lyckats hyra en.
Lördagen den 21 juli kom Michael, mormor och morfar iväg.
– Han fick träffa sin mamma och syskonen i sju dagar men han fick inte vara ensam med dem en enda dag, säger Marie-Louise som så småningom fick trösta den besvikne pojken.
– Mormor och morfar var med hela tiden. Under ett dygn tillkom dessutom fyra andra släktingar och mormors gamla väninna.
Mest ledsen blev Michael över att Luis var elak.
– Han satt och psykade pojken. Dennis skulle minsann få en radiostyrd helikopter som var mycket större än Mickes födelsedagsbil. Och den skulle bara Luis och Dennis få köra. Det var ganska uppenbart att han försökte göra Micke ledsen. Och det lyckades han med.
Marie-Louise tycker att det var ett barnsligt tilltag. Det var trots allt inte Micke han skulle ta ut sin hämnd på. När Michael kom hem igen var bilen sönder.
– Vi köpte reservdelar förstås och lagade den.

Efter Michaels vistelse hos sin mamma och syskonen uppstod en ordväxling mellan Levi och morföräldrarna. De ringde och sa att Michael skulle komma till dem. Så var det nämligen bestämt. Levi tyckte det var märkligt att de plötsligt var så intresserade av barnbarnet.
– Micke skulle ju vara hos Maggan i två veckor, sa han. Det blev bara en och inte ens då fick han träffa dem ifred utan att hela släkten var med.
– Det är ditt och Osamas fel, sa morfar. Det är ni som skrämt iväg dem. Jag har hört på stan att ni har ett rep i bilen som ni ska hänga Luis i.
Marie-Louise och Levi satte frukostgröten i halsen. Michaels morfar hade tydligen också en stor portion fantasi. Marie-Louise fattade pennan och skrev ett brev till Mia som skattemyndigheten i Nyköping vidarebefordrade till hennes hemliga adress.

"Du ska inte tro på rykten. Levi och Osama har inte gått ihop för att skada er. Vi är inte intresserade av att jaga bort er från stan. Levi bryr sig bara om Micke. Han måste få det lugnt nu när han ska börja skolan och allt. Och Levi har självklart inget rep i bilen att hänga Luis i. Jag hoppas verkligen inte att han går omkring och säger det så att Micke får höra det. Vi pratar mycket här hemma, men vi säger aldrig ett ont ord om er. Det kan du tro på, för det är sant."

För säkerhets skull informerade Levi socialtjänsten om att han varken ville Mia eller hennes familj illa trots att han då och då hade lite kontakt med Osama.

Mia hade vid det här laget fullt upp med sina båda vårdnadstvister. Samtidigt som Osama försökte få vårdnaden om eller i varje fall umgängesrätt med Sara begärde Levi vårdnaden om Michael. Han var en betydligt hårdare nöt att knäcka. Inte minst för att han som svensk på ett helt annat sätt än Osama kunde hävda sina rättigheter.
Mia hade tänkt sig att Michael skulle bli kvar hos hennes föräldrar. Levi hade hon inget förtroende för vad det gällde gossens kläder och hygien, sa hon till socialtjänsten. Han köpte dessutom alldeles för mycket presenter åt pojken.
Men Levi lät sig inte avspisas.
Den 2 augusti skulle vårdnadstvisten upp i tingsrätten. Mia vägrade inställa sig. I stället föreslog hon att Michael skulle bo hos Levi i veckorna och hos hennes föräldrar om helgerna. Levi gick motvilligt med på det så länge Michael inte skulle vara tvungen att gå till morföräldrarna om han inte ville. Då ringde Mias advokat och meddelade att erbjudandet inte längre gällde. Michael skulle även fortsättningsvis bo hos mormor och morfar.
– Får man bolla med ett litet barn hur mycket som helst, undrade Levi.
– Det får man inte, sa hans advokat. Det blir ting och dom inom fyra veckor, vare sig hon kommer eller inte.
Marie-Louise och Levi ifrågasatte också varför Michael måste gå på dagis. Speciellt som han blev mobbad och inte trivdes så bra. Han kunde ju lika gärna få vara hemma hos dem om dagarna. Men Mia vägrade.

I augusti började Michael i Gärdesskolan och på fritidshemmet Sörgården.
– Mormor och morfar följde med mig på uppropet men innan det blev dags att gå kom även Mi och pappa. Jag blev glad då.
– Vi skulle egentligen inte få vara med om hans första skoldag, säger Marie-Louise. Mormor sa att det inte fanns någon anledning för oss att komma. Vi kom ändå men fick nästan inte vara nära honom.
Michael trivdes inte på fritidshemmet. Mest för att han blev mobbad för sitt röda hår och sina fräknar.
– Det mesta av mobbingen skedde i källaren där vi hade ett lekrum. På vårterminen slog en kille en rockring i ansiktet på mig så att jag började blöda. Pappa hämtade mig och sa till personalen att jag inte skulle komma tillbaka mer. Det behövde jag inte heller.

Den 4 september 1990 beslutade tingsrätten att Mia och Levi skulle ha delad vårdnad om Michael. Några dagar senare tecknades ett avtal som gick ut på att Michael tills vidare skulle bo hos sin pappa. Allt medan vårdnadsutredningen pågick på socialförvaltningen. Mia blev därmed den som fick umgängesrätt varannan helg.
– Då fick jag äntligen flytta till pappa, säger Michael. Det var ju min dröm hela tiden. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Mamma var ju väldigt snäll, men jag har alltid velat till pappa. Han hämtade mig med bilen och jag fick med mig nästan alla mina saker. Mormor var ledsen men det var inte jag. Sedan har jag vuxit upp här. Bättre mamma än Mi kunde jag inte ha fått.
Problemet med Mia var, säger Michael, att han kände sig osäker och inte alltid kunde lita på henne. 
– När jag blev äldre var jag väldigt otrygg med just det. Rätt som det var dök hon bara upp som från ingenstans och lade sig i. Man visste aldrig vad hon skulle ta sig till.
Socialtjänsten var inblandad i ärendet från första stund. Protokollet från deras hembesök hos Levi och Marie-Louise avslöjar att hemmet präglades av en trygg och harmonisk atmosfär. Förhållandet dem emellan kallades naturlig och ohämmad.
"Familjen bor i en rymlig femrumslägenhet och Michael har ett välplanerat och trevligt rum", skrev utredaren.
"Han leker och visar såväl sin orm som sitt tv-spel och sina leksaker."
I familjen fanns då för tiden även en pytonorm och en hund.
Av omtanke om Michael förlade Marie-Louise så mycket som möjligt av sitt arbete till hemmet. När han behövde henne fanns hon därför oftast till hands för honom. 
När socialtjänsten kom på besök hade han kamrater hemma. Han berättade för dem att han ibland fick följa med Levi till jobbet och att pappan aldrig missade lässtunden med honom före läggdags. På fritiden gjorde familjen utflykter med husvagnen eller strövade i naturen. De umgicks med släkt och vänner och var fjortonde dag skulle Michael träffa sin mamma på annan ort. När hon inte kunde var han hos mormor och morfar de helgerna.
Marie-Louise fick beröm för att hon bad Michael byta skor innan han gick ut och lekte. Speciellt som han protesterade. Hon vann kampen.
"Marie-Louise är konsekvent och bra", skrev utredaren. Hon är lugn till sin person, mjuk och harmonisk.
Marie-Louise möter Michael på ett adekvat sätt och har varken för stora krav eller ett överbeskyddande förhållningssätt.
Utredaren tyckte att även Levi gav ett öppet och ärligt intryck. Han påpekade dock att vårdnadsfrågan snabbt måste få en lösning. Hattandet med Michael hit och dit kunde helt enkelt inte fortsätta.
– Pojken måste få veta var han egentligen bor, skrev utredaren som karaktäriserade Michael som en glad och öppen kille med glimten i ögat.
– Han tycks ha klarat påfrestningarna mycket bra. En förklaring är att han hela tiden har haft personer omkring sig som tyckt om honom och att han därför har känt sig trygg.
Levi klagade på att Mia vägrade tala med honom sedan Den Stora Skrällen i augusti 1989. Det låsta läget gick helt enkelt ut över Michael.
– Hon ringde inte till pojken annat än var fjortonde dag när han var hos morföräldrarna, förklarar han. Självklart var han ledsen för det. Han längtade ju så mycket efter sin mamma och småsyskonen. 

Mia tyckte inte att hon hade haft något val när det gälle Michael. Hon var tvungen att lämna honom i Oxelösund. Levi skulle aldrig ha gått med på att pojken levt hela sin barndom på flykt. Han måste dessutom gå i skolan.
– Michael har sin pappa, sina morföräldrar, sina kusiner, sina kamrater och sitt lekis i min hemstad, sa hon på restaurang Orientexpressen 1995. Det gjorde ont att lämna honom men jag hade inget val.
Dessvärre glömde hon ofta bort att hålla kontakten. Det gjorde Michael till en mycket ledsen pojke och så småningom en tämligen bitter ung man.

Umgänget försvårades av att Levi och Marie-Louise aldrig fick veta var familjen fanns.
– Det var sagt att jag skulle träffa mamma varannan helg, säger Michael. Pappa lämnade mig hos mormor. Sedan åkte vi vidare därifrån. Såvitt jag förstår körde vi halva sträckan var och sågs någonstans på mitten. Vi kunde träffas på finlandsfärjan eller i någon stuga de hyrt. I början fick jag även träffa mina småsyskon. Då var vi runt om i Sörmland men även i Dalarna. Men vi sågs på sin höjd var femte gång, eller kanske bara var tionde vecka. De flesta helger fick jag nöja mig med att vara hos mormor och morfar.
Michael minns speciellt ett möte med mamma och syskonen hos en släkting i Skåne.
– Vi såg Segas bärbara spelenhet i en butik, säger Michael. Jag ville så gärna ha den men hade inte tillräckligt med pengar. Men mamma och Luis köpte en till Dennis.
– Gårdsfolket passade på att slakta en gris, säger Levi upprört. Barnen fick stå och se på. Det var omskakande för Micke.
Michael är tyst en lång stund och säger sedan sorgset:
– Jag vet inte vad mamma flydde från. Det är aldrig någon som har diskuterat det med mig. Sara och Dennis fick följa med. Jag fick stanna hos mormor och jag vet inte varför. Sedan hördes de inte av.
– Du har rätt att få veta vad som hände, sa jag och hjälpte honom att skriva ett brev till socialnämnden med en begäran om att få ut alla handlingar.
Han fick inget svar.


Inga kommentarer: