Kapitel 49
Mia och familjen flyttade till pensionat Björsjö Skogshem i Ludvika med hjälp av psykologen och chauffören Leif som hade kört dit från Nyköping enkom för den sakens skull. Om det var 4 april 1990 som det står i Gömda eller 1 juni som Britt på Sävernäsgården säger kan vara detsamma.
Pensionatet ägdes av Domänverket och arrenderades av Berit och Horst Theelke. De lät Mia och familjen flytta in i en trerumslägenhet. Där fanns visserligen inget kök men familjen fick fri tillgång till restaurangköket en trappa. De kunde välja färdig mat från menyn när restaurangen var öppen och laga mat på egen hand när den var stängd.
Mia trivdes bättre på Björsjö Skogshem än på Sävernäsgården. Ändå grät hon sig till söms om nätterna. Sara var fortfarande tyst. Hon kissade på golven och bajsade på sig. Av någon fullständigt obegriplig anledning fick Mia fortfarande inte söka läkarvård för flickan, sa psykologen. Familjen började emellertid vistas ute mer och gjorde allt för att stimulera Sara. De skaffade leksaker och kassettband med alla de klassiska barnsångerna. De ritade, målade och sjöng. Men Emma blev inte bättre. Mia noterade efter flytten till Björsjö Skogshem att flickan inte hade sagt ett ord på tre månader. Det betyder att hon tystnade efter minst en månad på Sävernäsgården. Dessutom åt hon nästan ingenting.
En dag hälsade familjen i smyg på en arbetslös barndomskompis till bokens Anders i Grängesberg. Han hade bott en tid i Oxelösund och kände till Osama. Det sa han i alla fall, enligt Gömda.
Vid midsommartid 1990 fick Mia och Luis en Mazda 323 på socialtjänstens bekostnad. Den var fin men lite slängig i bakvagnen, tyckte hon. Vid samma tid ringde hon sina föräldrar för första gången. Såväl hon som hennes mamma grät. Om hon talade med Michael som bodde där då är oklart. Levi var emellertid i full gång med att försöka få vårdnaden om pojken.
En kväll när Berit och Horst hade gått hem och Mia rumsterade om i restaurangköket kom en av Domänverkets direktörer på besök med sin familj. Mia fixade hamburgare åt hela gänget och de blev vänner. Självklart berättar hon sin historia för direktören.
– Om du någonsin får problem ska du inte tveka att ringa mig, sa domänverksdirektören. Jag ska göra allt som står i min makt för att hjälpa dig.
Vem den vänligen domänverkschefen som kom att hjälpa Mia och familjen med så många torpstugor var har inte varit lätt att få reda på. Ingen av de chefer som då var aktuella i trakten och stationerade i Stockholm känns vid rollen som Mias skyddsängel. Kronjägare och skogvaktare Karl Boris Flykt berättar emellertid att hans företrädare på tjänsten, framlidne kronjägaren Per-Arne Långström, var den som hjälpte familjen.
– Det var ju väldigt hemligt det där, säger Karl Boris Flykt. Det var först sedan de hade avflyttat som vi andra fick veta att han hade hjälpt dem att flytta runt till olika stugor i Malingsbo och Kloten. Domänverket hyrde ju ut stugor på den tiden. De bokades genom Campingen i Malingsbo. Per-Arne Långström hade hand om stugorna och turismen. Men det kan ju hända att det kom order från högre ort inom Domänverket och att han bara fick sköta det praktiskt.
Karl Boris Flykt har aldrig hört talas om att några araber skulle ha kommit till trakten och ställt till med bråk.
Midsommaren kom och med den nya tårar och hysteriska utbrott. Mia ville hem. Långt mer än tre månader hade gått. Psykologen vägrade.
"Du är orättvis", skrek hon till Gud. "Du har satt oss i helvetet! Varför?"
Några dagar senare omringades de av tre araber i matsalen på Björsjö Skogshem.
"Är det här du sitter och trycker, ditt jävla luder. Khalas, khalas. Vi har kommit hit för att skära halsen av er!"
Mannen drog med handen över strupen och slet tag i hennes arm.
Med hjälp av tio värnpliktiga gossar i vapenfri tjänst, som råkade äta där just då, lyckades de packa på nolltid och fly från Björsjö Skogshem. Barndomsvännen i Grängesberg hade sålt dem för 10 000 kronor, enligt Gömda.
***
Berit Theelke minns familjen mycket väl. De kom förbi första gången när hennes man Horst och hon höll på att göra i ordning för en större fest.
– Hon kom in och pratade. Sedan ville hon absolut flytta till oss, säger Berit som fick uppfattningen att såväl Mia som Luis var nervöst lagda.
De fick först fick bo i ett rum i ett hus med 13 rum. Ganska snart fick de flytta upp i lägenheten ovanpå restaurangköket.
– Där är ett stort och två små rum, säger Berit. Jag tycker nog att de bodde ganska bra. De fick ju dessutom full tillgång till köket. När restaurangen var stängd kunde de förse sig själva av allt som fanns i kylar och frysar. Precis som det står i boken. Vad de tog då har jag ingen aning om. Men de skulle ju ha mat. Jag fick betalt för det.
Räkningarna betalades av socialtjänsten i Oxelösund, tror Berit. Någon bra affär för henne tror hon inte att det var.
– På en liten ort får man nöja sig med vad man får, säger hon. Det var dyrt för socialtjänsten ändå. Mia och Luis fick ju pengar från försäkringskassan också. Jag tyckte nog att de var lite väl generösa många gånger. Jag fick en känsla av att Margareta kunde få vem som helst att ställa upp med pengar.
Berit uppfattade Mia som en snäll och vänlig person.
– Hon var ju mån om att Luis och barnen skulle få mat. Men ibland hade hon kanske lite väl höga pretentioner. Horst och jag brukade äta pressad skinka på våra smörgåsar. Vi lade på några gurkbitar och tyckte att det dög åt oss. Men Margareta tyckte att Luis skulle ha riktig skinka. Det var bara att plocka fram det.
Berit tyckte många gånger synd om Mia och familjen. De levde liksom inte, säger hon. De gick nästan aldrig ut och båda barnen var tysta, särskilt flickan.
– Jag tyckte nog att de hade lite väl hårda metoder för henne. Hon fick inte riktigt vad ett barn behöver. Hon sa ingenting. Hon kunde på sin höjd skratta lite om man skojade med henne. Men det var inte tal om att hon skulle få gå ut och leka. Men hon var väldigt söt. Alldeles svarthårig. Pojken var Luis älskling. Han gjorde skillnad på barnen. Det blev väl så eftersom flickan inte var hans. Han gick jämt omkring och bar på pojken. Margareta hade en svår roll och gjorde nog så gott hon kunde. Hon fick medla mellan barnen och maken. Han var en mycket liten man, tyst och allvarsam och sa inte så mycket.
Berit och Horst fick veta att Mia var förföljd av sin före detta man men det var i stort sett allt. De såg också att hon var rädd. Ibland var hon närmast skräckslagen.
– Annars skulle de väl knappast ha gett sig iväg från sitt fina hus i Oxelösund till ett ställe som Sävernäsgården i Kloten, säger Berit. Men jag kunde ju inte tro att det kunde vara så förfärligt som det står i boken. Jag blev chockad när jag läste den.
– De var ju till Grängesberg och hälsade på och kom tillbaka alldeles vettskrämda. De bodde nog hos oss ett halvår åtminstone. De bodde hemma hos oss ett tag också och i en uthyrningsstuga med sex bäddar nere vid vattnet som jag ser från mitt fönster. Men Luis tyckte att tapeterna påminde om Kloten, så han kunde inte bo kvar. Då flyttade de ner till ett hus i byn Källan. Där bodde de tills de kom på att det inte var tryggt där för dem där heller. Då återvände de till mig ett tag innan de flyttade vidare först till Källtorp och sedan till Brotorp.
Det fanns ett och annat med Mia som inte riktigt stämde, tyckte Berit.
– Vid minst ett tillfälle fick hon besök av sin syster Maria. Min son var förresten på bio med henne vid ett tillfälle. Det var ett väldigt hemlighetsmakeri när hon skulle komma. Margareta sa att hon hade bytt bil två gånger längs vägen för att skaka av sig förföljarna. Jag minns att jag undrade vad det var för bilar hon hade bytt. Den hon kom i var en helt vanlig privatägd bil. Hade hon bytt bilar så borde hon väl ha kommit i en hyrbil. Man kunde liksom inte riktigt lita på allt Margareta sa. Men skriver man en bok måste man väl ha lite fantasi också.
Mia gav också prov på en viss finurlighet.
– När de hade hämtat hyrbilen i Lindesberg, berättade Margareta att Oxelösunds kommun skulle betala hyran för den varje månad. När bilen väl var betald skulle den vara hennes.
– Och ringa kunde hon! Margareta frågade om de kunde få låna telefonen ibland. Socialtjänsten skulle betala, sa hon. Det fick hon förstås. Hon måste ju kunna slå larm om något hände. Plötsligt började jag få väldigt höga telefonräkningar. Senare har jag tänkt att hon kanske satt och pratade med Liza Marklund hela kvällarna. Annars förstår jag faktiskt inte hur boken blev till?
– Så en dag kom Märta, som jobbade hos mig, och berättade att Luis hade ringt till Chile och pratat med sin bror. Han var tydligen parkeringsvakt där någonstans. Han skulle ha ordnat så att även Luis skulle få jobb som parkeringsvakt. Då kände jag mig besviken faktiskt. De kunde ju ha frågat mig som skulle hålla i ekonomin om det var okej att ringa så dyra samtal.
När socialtjänsten kom på besök från Oxelösund tog Berit upp frågan om telefonräkningarna.
– Du sa ju att socialtjänsten skulle stå för telefonkostnaderna, sa hon högt så att alla närvarande hörde.
– Det har jag aldrig sagt, sa Mia barskt. Hon var ett rivjärn ibland också. Vi betalar inte det, sa socialtjänsten. Så det blev jag som fick stå för notan. Det kändes lite otacksamt, tyckte jag.
Berit har många gånger tänkt räkna ut vad Mias telefonsamtal kostade men hon har inte kommit sig för. Maken Horst som hade hand om bokföringen betalade kalaset utan att gruffa. Tyvärr gick han ur tiden 2004.
– Han frågade mig många gånger om jag trodde på det där med Margareta. Det gör inte jag sa han bestämt. Och den där Grängesbergshistorien har hon hittat på själv, sa han. Jag tror faktiskt inte heller på den historien. Den är som en saga gripen ur luften.
– Och det där med domänverkschefen förstår jag inte heller. Jag kan inte dra mig till minnes att någon chef bott här med sin familj en vecka under den tiden. Mest märkligt är ändå att Mia kunde lämna sin son Michael i Oxelösund och bara hålla sig borta. Hon kunde ju åtminstone ha ringt till honom, tycker jag. Det var hemskt gjort av henne.
Berit kan inte minnas de tre fientliga araberna som skulle ha kommit in i hennes matsal och hotat att döda familjen.
– Det var några män med fina hundar som kom, säger hon. De var medlemmar i en hundklubb i Oxelösund. De skulle ha en kurs och kom in till oss för att äta. Margareta kände igen några av männen och blev hemskt rädd men det var ingen som hotade dem. De for i alla fall iväg till kvinnojouren men där fick ju inte Luis stanna. Han var ju man. Då for de vidare till Birgittagården där de inte stannade många dagar. De lämnade ju kvar saker hos oss också. De hade ju köpt mycket leksaker till barnen.
Enligt Gömda var det en beväring med sinnesnärvaro som blixtsnabbt ordnade fram ett nytt boende åt familjen på Birgittagården, ett kloster med gästhem i Falun. Enligt Asyl fick de hjälp att komma undan av familjen Theelke. Berit tror sig minnas att det var hennes son som hjälpte dem. Från Birgittagården ringde de psykologen som såg till att socialen betalade notan även där. Två veckor senare flyttade de vidare till Kvinnojouren i centrala Borlänge som tog emot även Luis.
När det gäller de höga telefonräkningarna är det inte troligt att Mia satt och pratade med Liza Marklund om kvällarna. De hade ännu inte träffats. Mia och Luis försökte emellertid skapa sig en framtid. Samtalen till Chile var exempel på det. Under familjens andra vistelse på Björsjö Skogshem registrerade han dessutom en enskild firma vid namn Royalvision´s International PL den 15 november 1990. I firman, som registrerades på Mias föräldrars adress i Oxelösund, tänkte han bedriva import, export och försäljning av spel-, hobby-, konfektions- och kosmetiska artiklar samt skor, ljud och bild, fordons- och kontorstillbehör. Och ska man göra det måste man bygga nätverk med leverantörer i exempelvis Asien dit det också är dyrt att ringa.
Firman blev emellertid ingen succé. Luis registrerades aldrig för F-skatt och firman registrerades aldrig i momsregistret.
Osama slår ifrån sig allt tal om att en landsman i Grängesberg skulle ha lyckats sälja upplysningar om Mia till hans kompisar för 10 000 kronor.
– Skulle mina kompisar ha betalat så mycket pengar för att få veta var Maggie befann sig?
Han slår ut med händerna i en hjälplös gest.
– Hur skulle de ha haft råd med det? Jag blir ledsen av att höra sånt här. Det är inte sant.
Själv slogs han i domstol på korrekt sätt för att få umgängesrätt med sin dotter.
Så vad hände egentligen?
Om Mia och Luis blev sålda av en barndomsvän till honom så blev de sålda av en chilenare. Frågan är till vem eller vilka. Bland araberna fanns ingen som hade råd att betala 10 000 kronor för en sådan upplysning men kanske bland chilenarna. Kanske var det rent av Luis den gången också som var jagad? Det skulle kunna förklara varför Mia var så rädd. I så fall lurade en fara av helt annan kaliber än den Osama och hans kompisar pizzabagarna möjligen stod för.
– Hon pratade mycket om att de skulle ändra sina utseenden genom plastikoperationer, säger Berit Theelke.
– Det var väl socialchefen i Oxelösund som föreslog det?
– Nej, det tror jag inte. Det hade hon nog hittat på själv. Hon hittade nog på en hel del av det hon sa till oss.
Jag ringde upp Victor Cifuentes igen.
– Jag tror att Luis hade falskt namn redan när han kom till Sverige, sa han. Han måste ha stått Pinochet mycket nära om han fick asyl i USA.
Mer ville han inte säga på telefon. Vi stämde i stället träff utanför systembolaget i Fältöversten på Östermalm några dagar senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar