söndag 5 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 4

Kapitel 4

Onsdagen den 20 september kom Dagens Nyheter ut med artikeln "Förföljd kvinna flydde utomlands. Nyutkommen bok vill väcka debatt om misshandlades situation." De hade valt att publicera texten utan bilder.
Journalisten Lena Alfredson konstaterade:
– Mia har fått all den hjälp som samhället i dag erbjuder misshandlade kvinnor, bland annat tekniskt larm och fullständig anonymitet i alla register. Men det har inte hjälpt. Hennes bok Gömda är en protest mot samhällets tillkortakommande. Det är inte vi kvinnor som ska behöva gömma oss, säger hon. Ta hand om männen som misshandlar i stället.
Dagen därpå åkte fotograf Kurt Pettersson och jag till Köping där vi skulle intervjua en familj på en idyllisk lantgård. Det var några timmars körning så Kurt hann få sig hela Gömda till livs innan vi var framme. Värdfolket mötte upp på gårdsplanen och berättade den solskenshistoria vi kommit för att få höra medan de fem finklädda barnen mumsade i sig sin mammas goda äppelkaka med vaniljsås. 
– Längre bort från Mias solkiga värld och ligisterna i hennes mellansvenska hemstad kan man inte komma, sa jag till Kurt när vi några timmar senare återvände till bilen.
– Tänk om det är Köping, sa han tankfullt.
Vi backade ut från gårdsplanen, knäppte vi på våra mobiltelefoner och hade bara hunnit några kilometer längs den slingrande grusvägen mot civilisationen när Mats ringde. Vi diskuterade den ena formuleringen efter den andra i artikeln om Mia. Av rädsla för mannen med de svarta ögonen hade både Anders Jahrner och jag bett att få slippa skylta med våra namn.
– De som redigerar texten är också oroliga, sa Mats. Vi har till och med dragit ner persiennerna och diskuterat om vi ska våga ta in artikeln överhuvudtaget.
Mats skrattade. Men det fanns en underton av allvar i det han sa.
– Det ska bli spännande att få se resultatet, sa jag till Kurt. Som reporter har man sällan eller aldrig någon koll på hur det blir.
Mörkret föll när vi närmade oss Uppsala. Kurt körde fort och säkert som vanligt. Vi passerade långtradare efter långtradare. Det enda som syntes var bilarnas ljuskäglor i mörkret. Jag somnade och sov som en stock tills vi svängde av motorvägen. 
– Vakna, du är snart hemma, sa Kurt.
Pinsamt. Jag hade hoppats att han inte märkt något.
– Jag är van, sa Kurt och skrattade. Du brukar ju somna.

På fredagskvällen ringde Mia. Efter ännu en vecka i massmedias strålkastarsken var hon närmast euforisk.
– Vi har skrivit kontrakt på både en film och en tv-serie. Strix åker runt i mina fotspår i Sverige och filmar. Du får fråga Carina när serien ska visas. Ett utländskt förlag har dessutom hört av sig om boken. Jag är verkligen förvånad. Ingen av oss kunde ana att det skulle bli så stort.
Mia berättade att hon hade fått brev från minst tio, femton kvinnor i samma svåra situation.
– Jag kommer att svara på alla brev, sa hon. Jag vet hur de känner sig. Om jag kan ge dem hopp, ska jag göra det.
Mia frågade om jag ville ta kontakt med Ulla Hoffmann och Inger Segelström åt  henne. Fick hon bara lägga fram sin sak för dem skulle hon kanske kunna åstadkomma något för andra drabbade kvinnor.
– Självklart, sa jag. Jag ringer dem i morgon.
Jag kände igen numret hon ringde från och förstod att hon var kvar i sommarstugan. Hon kände sig trygg där, sa hon nu. Där skulle ingen kunna hitta henne.
– Men du kanske inte ska ringa från den där telefonen, sa jag. Jag ser ditt nummer hur tydligt som helst. Sedan är det bara att ringa nummerbyrån och få adressen.
– Oj då, sa Mia.
Det kändes på något vis symptomatiskt för henne. Så skulle Annika Bengtsson aldrig ha gjort. Eller bokens Mia. Verklighetens Mia hade helt enkelt dålig koll. Om hon verkligen var så rädd som hon sa, så borde hon ju ha varit försiktigare, tänkte jag. Men hon kanske inte var så rädd? Eller också behövde hon hjälp med allt.
Vi avslutade samtalet och jag knäppte av datorn för att i stället sjunka ner i soffan framför teven. Debattprogrammet Kvällsöppet missade jag nämligen aldrig. Plötsligt slog det mig att där borde Mia vara med. Tidigt nästa morgon ringde jag redaktionen i Göteborg. Katarina Sahlin lyssnade till historien om Mia och slog till direkt. Hon fick numret till Carina Söderman som därefter tog hand om det praktiska. Nu gällde det bara att få Mia till studion. Redan kvällen därpå, torsdagen den 28 september, skulle hon vara med i programmet.
Jag kände mig nöjd med min insats och satt förstås bänkad framför TV:n när det var dags. I bild syntes en skuggad Mia. Vid hennes sida satt Liza Marklund och en kvinna vid namn Carola Kaiser vars syster hade blivit dödad av sin man.
– Är det verkligen rimligt att en kvinna ska tvingas gå i landsflykt för att kunna skydda sig själv, frågade programledaren Karin Pettersson.
– Våldet mot kvinnor i hemmen ökar dramatiskt, berättade en speakerröst medan bilder av en pågående misshandel flimrade förbi i rutan.
  Bara hittills i år har 7 939 kvinnor misshandlats av sina män. Varannan vecka dör en kvinna av en sådan misshandel och på landets kvinnojourer gömmer sig just nu 1 500 kvinnor undan sina hotande män. Inte mindre än 1 750 män har besöksförbud. Om de överträder lagen, kan de dömas till fängelse.
Reportern berättade vidare att förföljda kvinnor numera erbjuds trygghetspaket bestående av mobiltelefon, telefonsvarare och larmknapp i bostaden med direktkoppling till polisen. Somliga erbjuds dessutom personlig livvakt till och från jobbet, skyddad adress och i värsta fall ny identitet.
– Ett hundratal kvinnor i Sverige lever med skyddad identitet. Många tvingas lämna sin bostadsort och några har varit tvungna att gå i landsflykt.
Sedan var det Mias tur. Hon berättade om mannen med de svarta ögonen, hur han hade misshandlat både henne och Emma och att hon nu levde gömd inte minst för att skydda sin familj. Hon hade tagit tillbaka sin anmälan trots att han försökt strypa henne. Rättegången hade därför genomförts på enbart läkarutlåtandet. Ändå hade mannen dömts till fängelse.
– Men han fick komma ut nästan varje dag för att besöka Emma som han inte ens hade umgängesrätt med, sa hon. Han hade till och med besöksförbud och inte rätt att träffa henne. Ändå satt han och körde bil utan körkort mellan fängelset och min hemstad. Kontrollen var usel.
Mia beskrev sitt forna hem som ett fängelse.
– Han satt i sin bil utanför mitt hus och bevakade mig 24 timmar om dygnet. Polisen körde bort honom men efter fem minuter var han där igen. De kunde inte göra mer, sa de. Till sist vände jag mig till kvinnojouren och gömdes undan.
– Och du hade alltså först ett sådant här trygghetspaketet som vi pratade om, konstaterade Karin Pettersson. Besöksförbud hjälpte inte och nu har du bytt identitet. Men det hjälper inte heller?
– Det cirkulerar foton på mig och Emma bland muslimerna. Jag kan därför inte veta vilka gärningsmännen är. Okända män har misshandlat min familj.
– Och nu har du tvingats gå i landsflykt?
– Jag såg ingen annan utväg ur det här helvetet. Emma blev stum. Hon slutade prata. Hon var döende. Vi valde att flytta till ett u-land. Jag har ingen kontakt med mina släktingar i min hemstad. På så vis skyddar jag dem.
Redaktionen för Kvällsöppet hade lyckats skrämma fram justitieminister Laila Freivalds (s) som bekräftade svårigheten i att ge tillräckligt skydd till kvinnor förföljda av män.
– Det är egentligen männen man ska vända sig mot, sa hon. Det räcker inte med att skydda kvinnorna. Det är ett stort problem att de inte orkar bryta sig loss i tid. De avstår från att anmäla eller tar tillbaka sina anmälningar. Männen får inte tillräckligt långa straff. Men lagar har skärps och nya lagar har skapats som förhoppningsvis ska vara effektivare. Kvinnor måste få skydd så att de orkar genomföra rättsprocessen. Kan man inte lita på att mannen efter avtjänat straff ska hålla sig borta får vi hitta metoder att kontrollera honom. När besöksförbud inte fungerar har ju kvinnovåldskommissionen föreslagit att vi ska kunna kombinera det med elektronisk fotboja. Man sitter så att säga i husarrest.
Carola Kaiser berättade om sin syster som hade blivit strypt till döds av sin egyptiske man.
– När hon inte gjorde som han sa fick hon stryk. Hon anmälde honom men fick ingen hjälp. Det hela kulminerade i en vårdnadstvist som hon vann. Tre dagar senare ströp han henne på ett väl planerat och väldigt brutalt sätt.
Sedan dess hade Carola Kaiser försetts med trygghetspaket och sekretesskydd.
– Polisen vågar inte ta risken att det ska hända även mig något. De tycker att jag ska byta identitet och flytta. Det vore ju väldigt behändigt för dem.
Laila Freivalds tyckte att det låg en hel del i vad hon sa.
– Det är väldigt behändigt att låta någon byta identitet. Då slipper man arbeta vidare med problemet. Men att byta identitet är en allvarlig sak. Det ska man bara ta till om man inte kan göra något annat och i situationer när man inte vet varifrån hotet egentligen kommer. Vet man varifrån hotet kommer ska man inrikta sig på den som utövar det.
Laila Freivalds satte stort hopp till det då planerade närpolissystemet. Idealet måste vara poliser med lokalkännedom som kan arbeta problemorienterat, sa hon. Karin Pettersson undrade hur många fler kvinnor som skulle behöva dö och hur många fler som skulle behöva gå i landsflykt.
Laila Freivalds tillstod att det skulle ta tid.
– Men allt fler kvinnor får faktiskt hjälp, sa hon.
Liza Marklund tog raskt över programledarrollen och frågade Laila Freivalds om det inte var så att myndigheten hade problem med att rekrytera närpoliser? Och hur lätt var det egentligen att hitta poliser som tog familjebråk på allvar? Laila Freivalds svarade att rekryteringen var svårast i storstäderna men att det nog skulle ordna sig så småningom.
– Det gäller att arbeta problemorienterat, gripa in i familjesituationerna och förebygga brottslighet, sa hon. Det är faktiskt inte så länge sedan våld inom hemmet kallades husaga och sågs som något önskvärt. Vi har haft en lång väg att gå och är fortfarande bara på väg att ändra våra attityder.
Karin Pettersson konstaterade att en kvinna varannan vecka året runt slås ihjäl i sin hemsituation av sin partner. Liza Marklund påpekade att kvinnomisshandel inte föll under allmänt åtal förrän 1982.
– Jag jobbar som journalist och när man ringer runt till polisstationer och frågar om det har hänt något kan man få till svar att det var bara lite familjebråk. Han höll på att strypa sin fru, men skriv inte om det, säger de. Det måste bero på att hierarkin i familjen fortfarande lever kvar på något sätt. Att mannen bestämmer och att det är hans familj. Jag har inget annat svar på det än att kvinnor och barn är mindre värda.
Karin Pettersson frågade Mia om hon trodde att hon någonsin skulle kunna komma hem till Sverige igen.
– Jag kommer aldrig att komma hem igen. Jag kan inte komma hem. Jag vet inte vilka gärningsmän jag har emot mig. Även om min förre fästman skulle bli utvisad så är andra ute efter mig. Emma skulle heller inte klara av att komma hem. Hon skulle få ett psykosgenombrott. Vi vet ännu inte om hon överlever. Hon måste få stanna där nere i tryggheten.
Karin Pettersson vände sig till Laila Freivalds och frågade om man framöver skulle kunna satsa på att ta hand om männen i stället för att kvinnor ska byta identitet och flytta.
– Jag kommer definitivt inte att driva frågan att fler ska byta identiteter, sa Laila Freivalds. Vi ska bara ta till den möjligheten när ingenting annat hjälper. Vi ska framför allt utveckla metoder som hindrar männen från att förfölja kvinnorna. Vi ska inte låta kvinnorna även bära bördan av att också behöva skydda sig. Det var därför jag särskilt pekade på att vi ska utveckla besöksförbudet och använda ny teknik.

Jag kände mig oväntat imponerad av justitieminister Laila Freivalds. Hon sa ju faktiskt bra saker. Programmet var, enligt min mening, en triumf för Mia.
Nio år senare i boken Asyl påstod Mia – med Liza Marklunds penna – att programmet varit utannonserat i förväg och att SVT hade ordnat livvakter både under sändningen, på hotellet och till och från flygplatsen. Hon skriver att det var Mia som krävde att Liza skulle få följa med till Göteborg. Vidare heter det: "På hotellet efteråt tog jag och Liza ett gemensamt beslut: Om vi någon gång skulle göra en uppföljare till boken så skulle vi ge ut den på eget förlag."

***

Det är inte troligt att Mia och Liza sov över i Göteborg den där natten. Mia och jag träffades nämligen redan tidigt nästa dag.
***
– Det var Marklund som styrde när det gällde att byta förlag, såvitt jag minns, säger Carina Söderman på Bonnier Alba. Vi var ganska nöjda med försäljningen, men visst framhöll vi Maria Eriksson framför Liza Marklund. Det var ju henne boken handlade om även om Marklund skrev texten.
– Hon är ganska irriterad över det på sin hemsida.
– Ja, jag vet, säger Carina Söderman med en djup suck.

***
Karin Pettersson heter numera Hübinette och är nyhetsankare på SVT. Hon kommer svagt ihåg mötet med Mia och Liza Marklund 1995.
– Pådraget runt omkring dem kan jag däremot inte erinra mig. Jag ställer mig till och med högst tvivlande till det.
Karin Hübinette påpekar att många år har gått och att hon naturligtvis inte kan minnas alla detaljer.
– Men om vi skulle ha ordnat med livvakter så hade jag kommit ihåg det. Vi har ju väktare i TV-huset men kan naturligtvis inte ansvara för någons säkerhet på vare sig hotell eller flygplats.
Hon konstaterar att om någon lever under dödshot, så är det en polisiär fråga. Hotade personer har som regel egna skyddsprogram i samarbete med polisen och anländer i förekommande fall till SVT med civilpolis.
– Jag har aldrig sett livvakter på SVT i andra sammanhang än när det gäller statsråd, säger Karin Hübinette. Statsministern brukar ha sällskap med en eller två livvakter. Det är allt.
Hon kollar upp saken med Katarina Sahlin som alltså också arbetade med programmet.
– Katarina minns att det var rätt mycket pådrag kring det här. Men att det skulle ha varit livvakter inkallade till SVT den gången har inte heller hon något minne av.

Inga kommentarer: