söndag 5 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 29



Kapitel 29

Iraniern Josef, som är jude, kom till Sverige 1985. Han fick tämligen omgående en egen lägenhet i Oxelösund. En tid senare kom några landsmän för att hälsa honom välkommen. Tillsammans med dem kom också "flickorna som brukade träffas vid Björntorpsvägen och hålla till på flyktingförläggningen".
– Maggan hade några blomkrukor med sig som inflyttningspresent, minns Josef. Hon var snäll och hade ett stort behov av att bli älskad. Men jag märkte snart att hon var labil och tyckte att allt inte stod rätt till med henne.
Josef dementerar att han skulle ha varit Mias pojkvän som somliga påstår. Han säger att han kände henne en kort men intensiv tid och liknar henne vid eld och vatten. Ena stunden var hon hur trevlig som helst, nästa stund kunde hon gå sin väg och nonchalera honom totalt.
– Flyktingförläggningen i Ramdalen var den givna mötesplatsen, säger Josef. Det var där man fick kontakt. Där fanns hur många grabbar som helst och ett gäng svenska flickor som vi alla konkurrerade om. Tyckte man inte om en, tog man en annan. Så gick det till. Det var ömsesidigt.
Josef säger att Mia vid ett tillfälle beskyllde en iransk kille för våldtäkt. Han hade bjudit hem henne och tvingat sig på henne, sa hon.
– Jag blev väldigt upprörd. Samtidigt kände jag den där killen och hade svårt att tro att han skulle kunna göra en sådan sak. Jag berättade för en landsman vad Maggan sagt. Han blev också upprörd. Vi sa till varandra att om det var sant, så måste han straffas. Vi gick dit och pratade med honom. Han började gråta. Han var oskyldig. Det var hon som hade bjudit hem honom, sa han.
Josef säger att Mia ofta kom med liknande beskyllningar mot olika män på förläggningen. Till sist drog sig alla undan henne av rädsla att bli kallade våldtäktsman.
– En gång kan det vara sant, två gånger kan det också vara sant men när det blir tio gånger på en vecka…
För egen del bröt han snabbt med Mia och det övriga gänget. De var inte hans typer, säger han. Och han var nog inte deras heller. Två månader efter ankomsten till Sverige hade han arbete och stod på egna ben. Han träffade sin fru, gifte sig och flyttade till en annan stadsdel.
Josef kan inte tänka sig att ens någon i Oxelösund tror på Mias historia.
– Hon var ju snäll men storvuxen och kraftig och inte alls typen som bara skulle sitta där och acceptera att bli slagen. Det stämde ju inte alls! Systrarna var dessutom oftast i närheten. Åtminstone Maria. Hon polade också med en libanes ett tag.
Josef säger att libaneserna i Oxelösund utmärkte sig med att vara lugnare och artigare än många andra flyktingar. De umgicks med varandra vare sig de var kristna eller muslimer.
– Jag brukade skoja med dem och fråga varför de slogs på hemmaplan när de var så goda vänner här. Jag märkte aldrig att någon av dem var bråkig eller oartig. Maggan påstår att araberna i Oxelösund har jagat och fortfarande jagar henne som om vi hade haft en arabisk maffia här. Någon sådan har i alla fall jag aldrig sett till. De jobbar ju häcken av sig från morgon till kväll i sina pizzerior. När skulle de ha haft tid att jaga henne?
Josef undrar också varför araberna skulle blanda sig i varandras förhållanden. Om en iranier har bekymmer med sin fru så är det hans business.
– De flesta flyktingar är artiga. Men när man kommer till ett nytt land och en ny kultur, är det lätt att man uppför sig på ett sätt som misstolkas.
Josef ger ett exempel:
– Om någon knuffar mig i Iran händer ingenting. Det kan aldrig jämställas med slagsmål. I Sverige är det ett brott. Man kan lätt åka fast för misshandel. Det är stor skillnad i den kulturella uppfattningen.
– Om två blir osams och den ene ropar: "Jag ska döda din mamma, döda din pappa och hänga din syster", så är det olaga hot och straffbart i Sverige. För oss iranier har orden en annan innebörd. Om den andre går fram och säger: "Varsågod, här är kniven. Sätt igång!" så svarar den förste: "Är du dum i huvudet? Jag är väl ingen mördare heller!" "Så vad gapar du för då?" "Vad ska jag göra?" Det är ett sätt att yttra sig bara. Men det är väldigt främmande för svenskar.
- Du tycker alltså att Mia överdrev hotelserna?
Josef skrattar.
- Mycket.


Inga kommentarer: