söndag 5 juni 2011

Sanningen om Gömda, kapitel 15



Kapitel 15

Klockan var omkring tio på förmiddagen en dag i mitten av augusti 2006 när reportagechefen Ingrid Olsson på Allas Veckotidning ringde. Hon var som vanligt på ett strålande gott humör. Det piggar alltid upp. Som frilans för man annars en tämligen ensam tillvaro trots att man får träffa alla dem som de flesta andra bara ser på TV. Intervjuer är nämligen möten med en slags envägskommunikation som sällan leder till några ömsesidiga samtal. Då är det skönt att jobba åt en kanonbra reportagechef som Ingrid. Hon ringer, tackar för bra jobb och ser till att alltid hålla kontakten. Det är trevligt.
Allas nummer 34 hade dessutom just kommit ut med artikeln om Mia. Layouten hade dragit på Kurts bild av mor och son i trappan till Kerstin Weigls hus på Söder. Deras ansikten var svärtade men där fanns också en liten bild på Mia bakifrån med amerikanske maken Lance.
– Vilket vackert hår hon har, sa Ingrid. Det är ju en fruktansvärd historia det här. Det ringde förresten en karl om artikeln för en stund sedan. Han var hennes förre man, sa han.
– Men vad säger du, sa jag. Menar du libanesen? Mannen med de svarta ögonen? Bröt han?
– Nej, han var svensk. Och han var arg som ett bi. Nu får det vara slut med de här lögnaktiga skriverierna, sa han. Men Mia har ju rätt att berätta sin historia, så någon dementi gör vi inte. Hennes historia är ju väl omskriven och helt omöjlig för oss att kontrollera. Mannen ville tala med dig, men du kan vara lugn. Vi lämnade inte ut ditt telefonnummer. Vi tog hand om honom här. Jag vill bara att du ska veta det. Han ringer om en stund igen. Vi avspisar honom då.
– Jag vill absolut prata med honom, sa jag och kände hur hjärtat bankade.
– Om han är svensk måste det vara Mickes pappa. Mia berättade om honom en gång och jag fick uppfattningen att han var en bra karl. Om det är han så har han nyckeln till hela hennes historia. Det vore ju fantastiskt att få ta del av den. Kan du inte be att han ringer mig? Eller att jag får ringa upp? Snälla, tappa honom inte! Det här är en chans på miljonen.
– Då lämnar vi ut ditt nummer då, sa Ingrid. Jag ska säga till de andra på redaktionen att du vill tala med honom. Han lät så angelägen så han ringer nog snart.
Jag försökte jobba i väntan på att Mias man skulle ringa. Men det var svårt att koncentrera sig. Jag hällde upp en kopp te och gick ut på altanen för att vattna blommorna. Telefonen var alldeles envist tyst. Jag gick in igen, tömde tvättmaskinen och gick ut igen med tvättbaljan full. Barfota i det ännu daggvåta gräset hängde jag plagg efter plagg på torkvindan. Solen hade börjat stiga och skulle snart titta fram över hustaket.
Telefonsignalen skar som en kniv genom tystnaden. Jag hoppade till och rusade in i arbetsrummet för att lyfta luren.
– Hej! Det är Marika. Jag tänkte att vi skulle planera lite för kräftskivan på lördag.
Scenchefen Marika Karlsson lät glad. Hon hade just gått av sitt arbetspass som lokförare på Roslagsbanan och ville ägna sig lite åt Vallentuna Revyn, en ideell förening med årliga revyföreställningar som vi jobbat tillsammans med de senaste 25 åren.
– Jag sitter illa till just nu, sa jag. Någon ska ringa. Kan vi höras i eftermiddag?
– Självklart, sa scenchefen och lade på.
Fan också! Tänk om jag missat honom nu! Samtalet hade säkert tagit minst två, tre minuter. Jag gick ut igen och såg brevbäraren försvinna bakom kröken i sin gula, eldrivna lilla bil. Brevlådan var full av reklam, tidningar och räkningar.
Tänk om Mias man har gett upp, tänkte jag med ännu en blick på den ännu tysta telefonen. Han kanske inte ens hör av sig till redaktionen. Då får han ju aldrig tag i mitt nummer. Än mindre får han veta att jag faktiskt vill tala med honom.
Jag visste bara alltför väl att den mannen var länken till Mias förflutna. Samtalet var en chans på miljonen. Fast jag kunde ju faktiskt nå henne personligen på mailadressen om jag ville. Och när hon väl svarade - om hon svarade - brukade hon vara hur snäll som helst.
Min journalistiska nyfikenhet hade emellertid rullat igång. Mest för att Kurt och jag faktiskt noterade att hon inte talade sanning. Som till exempel det där med att hon inte skulle finnas på bild någonstans. Hennes man hade ju massor av bilder på henne, sa han. Han var antagligen inte ens medveten om vilken historia hon hade svängt ihop här hemma. Hon måste ha förstått att det verkade skumt. Ändå rörde hon inte en min. Varför?
Telefonen ringde och innan signalen ens hade klingat ut, hade jag lyft luren.
– Hallå! Det är Monica.
– Hej…
Det enda lilla ordet sa mig att det var han. Den något grova rösten verkade tillhöra en typisk medelålders, svensk man som inte var på särskilt gott humör. Han drog ett djupt andetag och fortsatte.
– Ja hej, sa han igen. Mitt namn är Levi Hjortsberg. Jag ringer från Oxelösund. Det gäller den där annonsen i tidningen. Det är inte en siffra rätt i den. Ingenting stämmer. Och nu får det faktiskt vara slut på de här skandalskriverierna! Vi är trötta på det. Förstår du? Varför kollar ni inte upp det ni skriver?
Det var han! Och som så många andra läsare sa han annons i stället för artikel. Suck! Det är lika trist varje gång. Men jag var tvungen att vara försiktig. Risken fanns att han skulle slänga på luren.
– Maggan är inte jagad, fortsatte han. Det är bara ljug alltsammans. Det var hennes karl chilenaren som gjorde bort sig. Han försökte ta död på Osama, så det var han som hade araberna efter sig så länge familjen var kvar här i stan. Inte hon! Och inte har araberna ränt omkring och jagat efter henne i hela landet heller. De har ju sina pizzerior att tänka på. Hur skulle de ha haft tid med det?
– Maggan?
– Ja. Hon heter så, sa mannen. Hon är härifrån stan.
– Är det du som är pappa till Michael?
– Ja, Micke är min grabb! Han har haft ett helvete med det här i alla år. Vi har försökt att komma till rätta med det, men det är aldrig någon som lyssnar på oss!
Mannen gjorde en paus som för att hämta andan. Själv sjönk jag ner på min stol och skrev Mias riktiga namn på anteckningsblocket som alltid ligger bredvid telefonen. Vilka andra hade han nämnt? Chilenaren? Usama? Som i Bin Laden, tänkte jag. Av alla namn! Det var ju märkligt. Jag visste inte då att det är ett vanligt namn i arabvärlden som betyder lejon.
– Jag har ju intervjuat Mia, sa jag försiktigt. Jag träffade Micke då. Han är verkligen en fin kille. Jag ville prata med honom men vågade inte tränga mig på och kanske förstöra deras förhållande. Jag sa att han fick ringa mig, om han ville.
– Du kan inte förstöra deras förhållande, skrattade mannen i luren. Det har Maggan redan gjort.
Jag försökte förklara att Mia hade berättat sin historia för mig och att jag skrev min artikel utifrån vårt samtal. Hon hade läst och godkänt texten innan den gick i tryck. Mer kan man liksom inte göra. Speciellt inte när intervjuobjektet har hemlig identitet.
– Hon är från Oxelösund, säger jag ju. Mannen lät otålig nu.
– Hela stan vet att hon är härifrån. Alla vet att hon ljuger. Vi är många som är upprörda över att hon får hållas. Böckerna är bra. Det är inte tal om det. Det är bara det att det är ljug!
– Vem är Usama då?
– Osama, rättade han mig. Osama med O. Det är libanesen det. Mannen med de svarta ögonen, som hon skriver. Och Luis är chilenaren hon gifte sig med. Han som i böckerna kallas Anders. Han körde över Osama inte bara en utan två gånger och fick ett års fängelse för det. Han satt fängslad i Nyköping men råkade visst illa ut i fängelset. Det var honom de ville åt, arabpojkarna. Luis hade ju försökt ha ihjäl deras kompis, så det är klart att de ville klå upp honom. Maggan struntade de i.
– Så det finns ingen hotbild mot Mia då?
– Nej, det finns ingen hotbild, sa mannen och gjorde en paus. Det har aldrig funnits någon hotbild mot Maggan.
– Men varför är hon gömd i så fall?
– Ja, säg det. Det började väl med att hon gjorde sig märkvärdig hos socialen. Sedan växte det och blev större och större. Till sist tog de över och hon förlorade kontrollen. Hon sa en gång att hon aldrig mer i hela sitt liv skulle arbeta och det löftet har hon sannerligen hållit. Hon har farit runt som ett jehu med familjen och gömt sig på alla möjliga ställen på socialtjänstens bekostnad. Det har kostat många miljoner och det är vi skattebetalare som fått stå för notan. 
Sånt är svårt att kolla, tänkte jag. Hos socialtjänsten är allt hemligstämplat. 
– Men nog har hon väl jobbat, sa jag. Hon hade ju ett jättebra jobb på en bank innan allt det här började. I Asyl står det att hon höll på med ekonomiska analyser. När jag frågade henne sist sa hon att hon höll på med utlåning av pengar.
– Det där är inte heller sant, sa mannen. Såvitt jag vet har hon aldrig jobbat på någon bank. Det gjorde däremot hennes syster Maria, som hon alltid har velat efterlikna. Till och med pseudonymen i böckerna har hon snott av sin syster. Det var förresten otroligt fånigt att måla deras ansikten svarta i tidningen.
– Mia sa att hotbilden finns kvar och att hon måste skydda Micke. Därför krävde hon att deras ansikten skulle svärtas. Fotografen fick göra om det flera gånger innan hon var nöjd.
– Det är ju löjligt, stönade mannen i luren. Osama är invalid efter en bilolycka. Jag förstår inte hur han skulle kunna utgöra något hot? Micke och han är inte osams på något vis. Vi pratar vänligt med varandra allihop när vi möts. Han och hans arabkompisar har aldrig utgjort något hot mot vare Micke eller Maggan.
– Det var ju svårt för mig att veta, sa jag. Vid sidan av dig och Micke och några till är det väl bara Liza Marklund och Kerstin Weigl som vet vem hon är. De skulle ju aldrig ha avslöjat det för mig. Så du förstår säkert att jag helt enkelt inte kunde kolla hennes historia.
– Det är det som är så konstigt, sa mannen. Vi är många här som har försökt ta kontakt med Liza Marklund. En gång när hon skulle signera böcker tänkte jag passa på att tala förstånd med henne. Men det var så mycket folk omkring henne att jag kom inte fram. Och det finns andra här i stan som både har ringt och skrivit till henne om Gömda och Asyl. De har fått till svar att det inte handlar om Maggan. Men det vet vi ju att det gör. Vi kände igen henne direkt på TV. Senare har vi frågat henne också. Då har hon berättat om samarbetet med Liza Marklund. Maggan är faktiskt rätt ofta här och hälsar på.
Mannen i luren skrattade gott och berättade om några av Mias besök i Oxelösund.
– Ibland spökar hon ut sig i peruk, stora hattar och svarta solglasögon. Hon går omkring här längs gatorna som den värsta Greta Garbo. Hon inbillar sig säkert att ingen känner igen henne men hon väcker alltid uppmärksamhet. Vem som helst kan se att det är hon. Folk skrattar och Micke får skämmas. Han har inte haft det lätt.
Mannen, som jag nu hade lärt känna som Levi, berättade att han hade bett lokaltidningen Sörmlands Nyheter skriva om saken. Reportern hade tackat nej. Storyn var alldeles för stor för honom.  
– När Asyl kom ut gjorde Kerstin Weigl på Aftonbladet ett hemma-hos-reportage hos Maggan i Amerika. Det var så illa att vi undrade om hon var grundlurad. Efter moget övervägande tog vi kontakt med henne. Då gick larmet till USA. En timma senare ringde Maggan och påstod att vi hade förstört hennes liv. Micke skulle aldrig mer få träffa vare sig henne eller sina syskon. Som han grät den kvällen! Det är alltid honom det går ut över. Det är alltid han som får lida.
Osama, mannen med de svarta ögonen, visade sig bo i grannstaden Nyköping med sin libanesiska hustru och deras tre söner. 
– Han var tidigare tillsammans med en svensk tjej som heter Caroline. De har en dotter tillsammans som nu är femton, sexton år. Där ser du själv. Han hade fullt upp. Hur skulle han ha haft tid att jaga Maggan?
Jaså, tänkte jag. Mia hade gift sig med en chilenare efter libanesen. Det var alltså därför de stack till Chile. Vilket smart drag av Liza Marklund att göra honom till en blond, helyllesvensk norrlänning vid namn Anders!
– Min fru Marie-Louise och jag drev en städfirma på den tiden. Vi hade ett 20–tal anställda när vi var som störst. Maggan brukade hämta sina män på flyktingförläggningen. Jag är nämligen den ende svensk hon har varit ihop med. För Mickes skull såg vi till att hennes karlar fick jobb hos oss. Det var ett sätt att hålla dem kvar här i stan. Så vi känner dem ganska väl allihop. Osama är okej. Det finns egentligen inget elakt i honom. Vi är inte osams på något vis. Luis var däremot lite knepig. Han pratade mest bara spanska och ville inte lära sig svenska. Ingen av våra andra anställda kunde samarbeta med honom. Han ville bara jobba för sig själv så han höll på med trappstädning om nätterna. Det gick ju inte i längden.
– Skulle jag kunna få prata med den där Osama, frågade jag. Tror du att han kan tänka sig ställa upp på en intervju?
– Absolut, sa Levi. Det gör han direkt! Han har ju aldrig förr fått chansen att bemöta Maggans lögner. Det gör han gärna. Det gör vi förresten allihop.
Jag fick Levis alla telefonnummer sedan vi kommit överens om att han skulle prata ihop sig med Osama om en lämplig tid för ett sammanträffande i Oxelösund.
– Jag trodde inte att du skulle lyssna, sa Levi till sist. Det har ingen tidigare gjort. Vänta bara tills jag får tag i någon som kan skriva! Så har jag alltid sagt.
– Du har mig nu, sa jag. Mest på skoj men i alla fall.
Jag var omtumlad efter samtalet. Då var det alltså som Kurt och jag hade haft på känn. Allt Mia sagt var alltså inte sant. Tankarna snurrade runt, runt, runt. Herregud Mia, tänkte jag. Vad har du ställt till med? För henne själv var det förstås en vinstlott. Men hur var det för alla de andra inblandade?

Jag gick ut i köket, värmde resterna efter gårdagens middag i mikron, hämtade grönsaker från växthuset och dukade fram min lunch på altanen. Det är världens härligaste arbetsrum om somrarna med kritvita möbler, blå textilier, hundratals blommor i krukor av porslin och terrakotta. Blå vindruvor hänger i klasar från rankan som slingrar sig fram under plexiglastaket. Allt medan vatten porlar i den lilla dammen, där en padda då och då tar sitt kvällsdopp. Om vinden fläktar någon dag, hörs dessutom änglasång från ett klockspel. Somliga retar sig på det. Jag tycker det är hemtrevligt och brukar säga att det är änglarna som sjunger. 

Marika ringde i mobiltelefonen.
– Scenchefen här! Jag är ute och åker med Kerstin och Krister. Jobba du. Vi fixar allt till på lördag. Du behöver inte bry dig.
Jag sände en tacksamhetens tanke till mina vänner och återgick till jobbet.

Inga kommentarer: